Haagdomstolen ett politiskt verktyg

Ilya Meyer

Domstolen i Haag har gett sig in i något som den inte har med att göra. Att dess anti-israeliska utlåtande fälls av representanter från bland andra Frankrike - vars ambassadör för inte så länge sedan kallade Israel för "ett skitigt litet land"; Kina - som massakrerar sina egna oliktänkande men som inte blir föremål för Haagdomstolens funderingar; det muslimska Egypten; och det muslimska Jordanien, en majoritet av vars befolkning är palestinska araber, gör knappast något för domstolens trovärdighet eller oberoende.
 

Internationella domstolen i Haag, ICJ, fällde förra veckan ett utlåtande som brännmärkte Israels byggande av ett anti-terror staket som illegalt. Det 60-sidiga dokumentet fokuserade enbart på staketets byggande och dess rutt, medan orsaken till dess tillkomst - palestinskt barbari i form av upprepade attentat mot civila israeler i skolor, på bussar och i restauranger - inte tillägnades någon uppmärksamhet. Barriären och dess rutt förklaras vara förkastliga, den dagliga palestinska terror som gett upphov till barriären lämnas oberörd. Utlåtandet välkomnades med iver av palestinska talesmän. Och av palestinska terrororganisationer, som omgående omsatt utlåtandet i en terrorbombning av en buss mitt i Israels största stad, Tel Aviv. Alltmedan världen fortsatte att blunda för den alldeles uppenbara länken mellan orsak och verkan. Resultatet i detta senaste fall innebar en död och 30 lemlästade.

En lögn blir inte sannare för att den upprepas. Israels anti-terror barriär byggs inte på palestinskt territorium. Den byggs på omtvistat territorium - allt enligt den ofta citerade FN-resolutionen 242. Det är just det som är kärnan i problemet: palestinierna kräver området som sitt, och Israel, som tog över området i ett försvarskrig, kräver också delar av det som sitt - för att säkerställa att landet aldrig mer ska behöva försvara sig mot palestinskt anfall. Det är, med andra ord, omtvistat territorium. Det finns ingen laglig grund för påståendet att bara för att palestinierna kräver något som aldrig varit deras, borde det därför tillfalla dem. Israel gör också anspråk på precis samma område, eller vissa delar därav. Att automatiskt bortse från den judiska statens anspråk på ett omtvistat område som icke-judar också önskar, kallas för särbehandling. Denna slags särbehandling kallas mer specifikt för anti-semitism.

Resolution 242 kräver att denna tvist över ett landområde som två grupper gör anspråk på, ska lösas genom förhandling. Det står inget om att dessa förhandlingar får omfatta palestinska självmordsattacker mot civila som ett legitimt påtryckningsmedel. Enligt FN har varje land - inklusive Israel - rätt att försvara sina medborgare mot angripare. Utan angreppsterror utförda av palestinierna skulle det inte behövas försvarsmedel. Och ingen anti-terror barriär - någonstans.

Barriären är temporär, och dess effekter är tillfälliga. Den inte bara kan plockas ner, utan faktiskt har plockats ner närhelst Israels Högsta Domstol har krävt det - av hänsyn till palestinska behov. Så sent som förra månaden, till exempel, beordrade HD att barriären skulle flyttas 2 mil, vilket också skedde.

Palestinsk terror är allt annat än temporär i sina effekter - döden är oåterkallelig. Det kan familjerna till 1000 döda israeler samt hundratusen skadade israeler intyga. Israeler som vågar sig på det oerhört riskabla i att åka till jobbet eller till skolan kommer inte fram - de sprängs i småbitar av palestinska terrorister. ICJs utlåtande har inte ägnat dessa israeler en tanke. Däremot uttrycker man sympati för palestinier som på grund av barriären ibland kommer sent till sina arbeten eller till skolan. Man likställer palestinsk bekvämlighet med israeliskt liv. En fullkomligt bisarr jämförelse.

Haagdomstolens ensidiga utlåtande till fördel för palestinsk terrorism och mot israeliska civila på väg till skola och arbete ställdes omgående i fokus då palestinska terrorister tolkade utlåtandet som ett grönt ljus för fortsatt terror, med bussbombningen i Tel Aviv direkt efteråt. TV-reportern Emma Hurd på Sky News gjorde ett kusligt intryck tisdagen den 13:e juli när hon rapporterade från ett av flera liknande sommarläger för småbarn i Gazaremsan. Det var barn från 10 år och uppåt, lärare, vuxna ledare, gratulationer och diplom i slutet av kursen. Temat för lägret var "Dödande av israeler". Deltagare unga som 10 år, med ännu yngre barn som åskådare, drillades i att skjuta, sticka med kniv, aptera bomber, halshugga, kidnappa. Allt riktat mot judar och israeler. En hel generation barn från späd ålder uppåt som skolas i mördande. Gazaremsan är det FN-tätaste området på jorden, men FN säger inget. EU, som bidrar med stora summor årligen till palestinierna, säger inget. Och ICJ, som studerat effekten av terrorbekämpning på palestinier men inte effekten av terror på israeler, säger inget.

Hade omvärlden menat allvar med sin påstådda strävan för fred i detta område, hade man sedan länge infört en bojkott mot all finansiering av palestinska organisationer: för varje krona som doneras till den korrupta palestinska ledningen, frigörs naturligtvis motsvarande krona för fortsatt finansiering av palestinsk terror. Inklusive bussbombningar i Tel Aviv och sommarläger i terrormetoder för 10-åriga palestinska barn. Svenska skattebetalare subventionerar dessa dödsläger genom frikostiga bidrag kanaliserade via FN, EU, SIDA, Svenska kyrkan och många fler.

Israels regering betraktar ICJ-utlåtandet som politiskt motiverat och därför oseriöst. Att göra offret till skyldigt för sitt eget lidande har många historiska förtecken, inte minst inom klassisk anti-semitism. ICJ kan ju inte rimligtvis vilja betraktas som anti-semitisk. Återstår då frågan varför den låter sig rättas in i anti-semitismens ledband.

 

 

© www.take-a-pen.org